Vi har i Sverige några få storslagna konstnärer som undvikit att bli ihjälbitna av tidens tänder. Jag ser deras bilder som mycket medvetet gjorda för att sabotera tidsandans . fixering vid futiliteter.. De har insett att dialogerna med historien är viktigare än tillfäalliga slagord och förstått att politik är så mycket mer än krass beräkning för att kommma i  maktposition.,En av dem som för mig tydligast uttryckt detta och klarast påpekat att estetiken är en förutsättning för etiken, är Tom Krestesen. Han tillhör dessa utvalda.som genom sins förnimmelser kan göra oss medvetitå om hur det egentligen förhåller sig med exempelvis maktstrukturen i världen. Han gör de.djupare sanningarna om tillvaron åtkomliga utan att vi kan ver­balisera dem. Inför många av hans verk känner vi just ordens begränsning inför det visuella språkets utveckling av förnimmelser. Liksom andra visuellt kreativa människor undgår inte heller Töm Krestesen mystiken. Den klarhet han söker i landskap, stilleben eller figurstudier förtätas till just mystik. Vi tvingas inför hans återkommande teman om livet, käleken och döden att acceptera detta faktum som någon berömd må­.fare en gång pekade på, nämligen att det värdefullaste i kunsten år det som inte kan förklaras.

Existentiell dramatik är en formulering som fångar in ganska mycket av.Tom Kres­tesens konst. Beate Sydhoif använder sig av orden i den bok hon nu utger om konstnären. Carlssons Bokförlag kan rued Vittnesmål om ex­tas och ondska Tom Kreste­sens konst lägga ännu en storslagen konstbok till sin utgivning. Med varliga ord anger Sydhoff möjliga fard­riktnittgar i ett av efterkrigstidens mest personliga konstnärskap. Tom Krestesen utgör en viktig brygga mot Europa förden svenska konsten. Han intar självsäkert och självklart en plats i en stor tradition där de historiska vingslagens sus genomsyrar de mörka bilder han oftast vill visa oss

De iakttagelser Sydhoff verbaliserar kring bildema är  viktiga, men bildarna i sig hår även reproducerade i bok, en inre kraft som slår lika självklart mot våra sinnen som exempelvis Rembrandts analyser av ljuset. En målning kan vara så mycket rikare än ord i kraft av att den år mindre be­roende av tiden och samtidigt kan servers otaliga förnim­melser, inte i form av sinnes­organens registreringar utan iform av upplevelser. Just i sådana filosofiska resonemang intarTom Krestsens målning­ar en viktig roll i spelet mellan exempelvis Sören Kierke­gaard och K. E. Løgstrup. Som dansk har han knappast kunnat undgå dessa båda tän­kare även om en målning aldrig lika direkt som ord kan formuleras kring filosofiska teser.

För mig framstår Kreste­sens bilder mycket ofta som närmåst direkta illustrationer till en del av Løgstrups tankar kring etik, estetik och konst. Denna personliga upplevelse av Krestesens konst förstärks när jag bläddrar i boken och återser bilder som jag tidigare upplevt på utställningar eller upptäcker nya som fortsätter sökandet efter en slags sanning. ‑ Jag skulle vilja använda renässansens språk och stå på Goyas sida, citerar Sydhoff konstnären. Koncentrerat finner hon här nyckelord för ett konstnärskap på humanismens sida mot maktmissbruk, bilder som hjälper oss att genomskåda samtiden öch upptäcka dess ondska.

'För honom bliver de politis­ka frågorna identiska med de existentiella, hans måleri blir aldrig programmatiskt utan snarare, intuitivt. Det politis­ka ligger i markeringen av de maktförhållanden som hans bilder nu alltmer kommer att kritisk framhålla."  Också i denna formulering hittar Syd­hoff enligt mitt fötmenande en centralpunkt i konstnärskapet. Hon har en närmast joumalistisk förmåga att på det här sättet hitta vägledan­de formuleringar in i de histo­riska dialoger. Krestsens konstnärskap till stor del be­står av. Med utgångspunkt i konstnärens biografi lyckas hon skickligt innga förändringar och tendenser i bilderna.

Bakom en del av de beröm­da sviterna finns direkta upplevelser av exempelvis militärjuntornas epok. Här kommer vi sålunda tillbaka till Løgstrup som hävdar att konst inte enbart föds ur konst utan också ur våra liv och därmed säger någonting om tillvarons villkor. Från konstnärens sjuttiotal minns vi de starka porträtten i  sviten De övertygade. Det är bildäer som förändrer en människas medvetånde. Man bliver aldrig densamme efter att ha tagit del av dessa budskap om samtid och alltid. Genom historien kan vi, förstå det som sker omkring oss. Men den  historie uppiattning som Krestesen eventuellt företräder är betydligt djupare och aningsrikare än den marxistiska. Sydhoff åtityder någonting i den riktningen också när hon skriver om bilder som Sista tågresan och påpekar samband med Carl Theodor Dreyers filmer. Många av Krestesens bildsviter och enskilda bilder är som scenarier till skräckfilmer, ur hans skuggor stiger förnimmelser­na fram, påträngande, starka och aldrig entydiga. I själva tuschens mörker ifrågasätts till och med vår egen roll i världen och Historerigen och vi tvngas inse vårt medansvar.

 I stilleberimålningär sam­månfattar konstnären sin filo­såfi, sin form‑ och tankevärld. Dessa sällsamma anrättningar sammanfattar enligt Sydhoff "...hela den motivkrets som Tom Krestesen arbetat med under många år: det klas­siska danska arvet i form av väl balanserade rumsligheter kring uppställningarna, det expressiva sextiotalet genom den häftiga händelseutveck­lingen i bilderne. det hotfulla stämningsläget fran sjuttiotalets martyrium och extas som också markerar ett högt uppskruvat tempo samt det monumetala åttiotalets över­där, där allt har klarnat till en inre andlig form som skapat en liknande avrundad tyngd i denyttre gestaltningen."

Det finns en förtröstan, ett. hopp i Krestesens konst. Han vägrar att uppfatta människan som enbart ond. Här påminner han mig åter om Løg­strup som skrivit om tiden och rummets etik. Formfastheten ger oss det rum där förtröstan trots allt föds. Tidens oberäknelighet och flykt in­ger hot. När Løgstrup avfärdar Kierkegaards etik tar han Harry Martmsons Aniara som exampel på livsgnistans överlewnd också när män­niskorna i sin ensamhet och dödsdömdhet hotas av tiden. Det talas om tingens förnim­bara kroppslighet som en möjlighet för hoppet. Den förnimbara kroppsligheten finns i Krestesens måleri och undanröjer därmed anklagel­ser om domedaagsprofetior.

Han kommer väldigt nära Løgstrups tes att ondska är ande utan kropp. Det visuel­la språket tydltggör bättre en filosofisk tankes innebörd än otaliga verbala kullerbyttor. Beate Sydhoffs sakliga taxtar anger som sagt färdriktningar inom ett osedvanligt rikt nyanserat och uttrycks­fullt konstnärskap. Var och en kan säkert hitta sina egna vägar bland bilderna även utan danska filosofer eller filmhistoria. Ett exempel på en bra bilds möjligheter är målningen Sista väntrummet, som har en rent dokumentär bakgrund. Vi ser vännen Torsten Renqvist i ett rum med sörjande omkiing sig sedan hans hustru omkommit i en trafikolycka. Sydhoff skriver. "Åven utan sin dokumentära roll blir bilden ett koncentre­rat uttryck för stirg." Så förhåller det sig met all bra konst att den ur det djupast personliga låter det allmängiltiga växa fram.

 

Kim Nicklasson