Kim Nicklasson skriver i
Kristianstadsbladet 95-05-24
Krestesens vittnesmål i rik bok av Sydhoff
Vi har i Sverige några få storslagna
konstnärer som undvikit att bli ihjälbitna av tidens tänder. Jag ser
deras bilder som mycket medvetet gjorda för att sabotera tidsandans
. fixering vid futiliteter.. De har insett att dialogerna med
historien är viktigare än tillfäalliga slagord och förstått att
politik är så mycket mer än krass beräkning för att kommma i
maktposition.,En av dem som för mig tydligast uttryckt detta och
klarast påpekat att estetiken är en förutsättning för etiken, är Tom
Krestesen. Han tillhör dessa utvalda.som genom sins förnimmelser kan
göra oss medvetitå om hur det egentligen förhåller sig med
exempelvis maktstrukturen i världen. Han gör de.djupare sanningarna
om tillvaron åtkomliga utan att vi kan verbalisera dem. Inför många
av hans verk känner vi just ordens begränsning inför det visuella
språkets utveckling av förnimmelser. Liksom andra visuellt kreativa
människor undgår inte heller Töm Krestesen mystiken. Den klarhet han
söker i landskap, stilleben eller figurstudier förtätas till just
mystik. Vi tvingas inför hans återkommande teman om livet, käleken
och döden att acceptera detta faktum som någon berömd må.fare en
gång pekade på, nämligen att det värdefullaste i kunsten år det
som inte kan förklaras.
Existentiell dramatik är en
formulering som fångar in ganska mycket av.Tom Krestesens konst.
Beate Sydhoif använder sig av orden i den bok hon nu utger om
konstnären. Carlssons Bokförlag kan rued Vittnesmål om extas och
ondska Tom Krestesens konst lägga ännu en storslagen konstbok till
sin utgivning. Med varliga ord anger Sydhoff möjliga
fardriktnittgar i ett av efterkrigstidens mest personliga
konstnärskap. Tom Krestesen utgör en viktig brygga mot Europa förden
svenska konsten. Han intar självsäkert och självklart en plats i en
stor tradition där de historiska vingslagens sus genomsyrar de mörka
bilder han oftast vill visa oss
De iakttagelser Sydhoff verbaliserar
kring bildema är viktiga, men bildarna i sig hår även reproducerade
i bok, en inre kraft som slår lika självklart mot våra sinnen som
exempelvis Rembrandts analyser av ljuset. En målning kan vara så
mycket rikare än ord i kraft av att den år mindre beroende av tiden
och samtidigt kan servers otaliga förnimmelser, inte i form av
sinnesorganens registreringar utan iform av upplevelser. Just i
sådana filosofiska resonemang intarTom Krestsens målningar en
viktig roll i spelet mellan exempelvis Sören Kierkegaard och K. E.
Løgstrup. Som dansk har han knappast kunnat undgå dessa båda
tänkare även om en målning aldrig lika direkt som ord kan
formuleras kring filosofiska teser.
För mig framstår Krestesens bilder
mycket ofta som närmåst direkta illustrationer till en del av
Løgstrups tankar kring etik, estetik och konst. Denna personliga
upplevelse av Krestesens konst förstärks när jag bläddrar i boken
och återser bilder som jag tidigare upplevt på utställningar eller
upptäcker nya som fortsätter sökandet efter en slags sanning. ‑ Jag
skulle vilja använda renässansens språk och stå på Goyas sida,
citerar Sydhoff konstnären. Koncentrerat finner hon här nyckelord
för ett konstnärskap på humanismens sida mot maktmissbruk, bilder
som hjälper oss att genomskåda samtiden öch upptäcka dess ondska.
'För honom bliver de politiska
frågorna identiska med de existentiella, hans måleri blir aldrig
programmatiskt utan snarare, intuitivt. Det politiska ligger i
markeringen av de maktförhållanden som hans bilder nu alltmer kommer
att kritisk framhålla." Också i denna formulering hittar Sydhoff
enligt mitt fötmenande en centralpunkt i konstnärskapet. Hon har en
närmast joumalistisk förmåga att på det här sättet hitta vägledande
formuleringar in i de historiska dialoger. Krestsens konstnärskap
till stor del består av. Med utgångspunkt i konstnärens biografi
lyckas hon skickligt innga förändringar och tendenser i bilderna.
Bakom en del av de berömda sviterna
finns direkta upplevelser av exempelvis militärjuntornas epok. Här
kommer vi sålunda tillbaka till Løgstrup som hävdar att konst inte
enbart föds ur konst utan också ur våra liv och därmed säger
någonting om tillvarons villkor. Från konstnärens sjuttiotal minns
vi de starka porträtten i sviten De övertygade. Det är bildäer som
förändrer en människas medvetånde. Man bliver aldrig densamme efter
att ha tagit del av dessa budskap om samtid och alltid. Genom
historien kan vi, förstå det som sker omkring oss. Men den
historie uppiattning som Krestesen eventuellt företräder är betydligt
djupare och aningsrikare än den marxistiska. Sydhoff åtityder
någonting i den riktningen också när hon skriver om bilder som Sista
tågresan och påpekar samband med Carl Theodor Dreyers filmer. Många
av Krestesens bildsviter och enskilda bilder är som scenarier till
skräckfilmer, ur hans skuggor stiger förnimmelserna fram,
påträngande, starka och aldrig entydiga. I själva tuschens mörker
ifrågasätts till och med vår egen roll i världen och Historerigen
och vi tvngas inse vårt medansvar.
I stilleberimålningär sammånfattar
konstnären sin filosåfi, sin form‑ och tankevärld. Dessa sällsamma
anrättningar sammanfattar enligt Sydhoff "...hela den motivkrets som
Tom Krestesen arbetat med under många år: det klassiska danska
arvet i form av väl balanserade rumsligheter kring uppställningarna,
det expressiva sextiotalet genom den häftiga händelseutvecklingen i
bilderne. det hotfulla stämningsläget fran sjuttiotalets martyrium
och extas som också markerar ett högt uppskruvat tempo samt det
monumetala åttiotalets överdär, där allt har klarnat till en inre
andlig form som skapat en liknande avrundad tyngd i denyttre
gestaltningen."
Det finns en förtröstan, ett. hopp i
Krestesens konst. Han vägrar att uppfatta människan som enbart ond.
Här påminner han mig åter om Løgstrup som skrivit om tiden och
rummets etik. Formfastheten ger oss det rum där förtröstan trots
allt föds. Tidens oberäknelighet och flykt inger hot. När Løgstrup
avfärdar Kierkegaards etik tar han Harry Martmsons Aniara som
exampel på livsgnistans överlewnd också när människorna i sin
ensamhet och dödsdömdhet hotas av tiden. Det talas om tingens
förnimbara kroppslighet som en möjlighet för hoppet. Den förnimbara
kroppsligheten finns i Krestesens måleri och undanröjer därmed
anklagelser om domedaagsprofetior.
Han kommer väldigt nära Løgstrups tes
att ondska är ande utan kropp. Det visuella språket tydltggör
bättre en filosofisk tankes innebörd än otaliga verbala kullerbyttor.
Beate Sydhoffs sakliga taxtar anger som sagt färdriktningar inom ett
osedvanligt rikt nyanserat och uttrycksfullt konstnärskap. Var och
en kan säkert hitta sina egna vägar bland bilderna även utan danska
filosofer eller filmhistoria.
Ett exempel på en bra bilds möjligheter är målningen Sista
väntrummet, som har en rent dokumentär bakgrund. Vi ser vännen
Torsten Renqvist i ett rum med sörjande omkiing sig sedan hans
hustru omkommit i en trafikolycka. Sydhoff skriver. "Åven utan sin
dokumentära roll blir bilden ett koncentrerat uttryck för stirg."
Så förhåller det sig met all bra konst att den ur det djupast
personliga låter det allmängiltiga växa fram.
Kim Nicklasson