Sun Axelsson skriver i Paletten 4/74
SW ISSN 0031-0352

Mörker och ljus

En subjektiv betraktelse av Tom Krestesens måleri

Hur kummer konstnären in i vårlden? Vil­ket är hans språk?

Det finns bilder som jagar bort en från måleriet. Det finns också bilder som jagar burt en frän världen. Det finns bilder som bara är en tystnad och en tomhet. Det finns en värld som är tystnad och tomhet.

Det finns punkterade gummislangar. Det finns ett punkterat mälcri som inte leder nagonstans. Man kan se tavlor där ni, ~laren lätcr bilden försvara sig själv. Ett m,4leri utan kommentar. Det finns ytor i tavlor som springer efter en och som tvingar en tillhaka. men när man är tillba­ka har dc ingenting mer att säga. Tystnad och den tomma världen. Ibland kan jag älska ett sådant "meningslöst"m~'tleri. En yta. en Klein.

Men nu hinner jag inte längre vara mot­taglig för tomheten. Det känns som om tiden är så knapp att spräket inte hinner fram. Världen är full av meddelanden. Det är brattom, både inom människan och omkring henne. Vi maste hinna försvara livet innan det är försent.

Jag har träffat fascister, tortyrexperter, alienerade politiker, människor med svullna överjag, lik som legat länge i vatt­net. Jag har känt en djup och förlamande fruktan för dem. Jag har velat döda dem. Jag har fl-ågat mig om man vill döda för att hämnas, eller om man vill döda för att eliminera ondskan.

I Tom Krestesens måleri har jag mött samma fascister, tortyrexperter, bödlar och maktmänniskor. Konstnären visar i sitt måleri dessa människors ondska, grymhet och inre död. Men samtidigt sker en process i bilden som avmytologiserar makten. Krestesen har klätt av sina ansik­ten - människan därbakom är naken. Han har oskadliggjort sina bödlar. Han visar med andra ord hur man kan klä av

"ondskan" rent psykologiskt, som en funktion hos en själv. För det är ju den blinda fruktan för och tron på fiendens totala makt som också skänker honom makten. Armeer kan inte förgöra detta. Medvetenheten kanske kan det.

I vår mytologi talar vi om att trollen spricker när solen går upp. I medvetenhe­tens ljus avslöjas på samma sätt den re­pressiva människan.

I Tom Krestesens måleri finns två do­minerande motiv: bödlar och offer, mör­ker och ljus. Man ser ett kulturmönster som har sin grund i den kristna traditionen och dess hierarki. Man ser individerna som har låsts fast i en tro som urartat, som utarmat vår civilisation med skuld, brott och straff.

Vi möter Dostojevski,js värld och Sar­tres. Samma frågeställningar kring offer och bödel, kring våra "roller", våra iden­titeter. Gamla mästare inom måleriet som Hieronymus Bosch och Goya har fascine­rats av ondskans ansikte, av den korrum­perade människan. Hon finns inom oss - i våra mardrömmar och hon finns omkring oss.

Jag tycker att Tom Krestesen har nått en imponerande medvetenhet och lyckats visa den i ett klart måleriskt språk som är aktuellt i vår tid, som i djupaste mening är mänskligt och engagerande och därför också politiskt. Tavlorna blir meddelan­den från det inre hos målaren till det inre livet hos betraktaren. De porträtt han må­lar har som modeller haft fullt reella per­soner: CIA agenterna. överstarna, do­marna, poliserna, kardinalerna - de be­suttna borgarna och direktörerna som di­rigerar och bestämmer våra liv. De andra figurerna är de förödmjukade, de tortera­de, de redan döda, offren längst ner på skalan.

Hans porträtt uttrycker stumheten och blindheten, bristen på kommunikation mellan det omedvetna och överjaget. Vi möter den schizofrena människan i en fastlåst galenskap som blivit helt destruk­tiv. Vi ser den mekaniserade människan som upphört att vara levande. Överallt lyser blindheten och den bristande förmå­gan till kommunikation fram i dessa starka bilder. Stora, bakä;kastade, övermodiga och konturlösa ansikten med en skarpt konturerad näsa avslöjar maktgalenskap. Diktatorns svarta glasögon bekänner i tav­lan de mord han här på sitt samvete. En kolsvart pupill i ett gråvitt ansikte mot ett obegränsat mörker är den spik som kors~ fäst offret. Mellan ansikten och kropp finns ingen relation.

Halvöppna eller gapande munnar vitt­nar om grymhetens språk. Blinda ögon i ett uppsvullet ansikte, som växer upp ur trånga uniformskragar, strävar efter sam­ma död de själva bär på. Denna serie por­trätt kallar målaren "De övertygade".

Några av dessa människor är utstyrda i kragar och mössor som för tanken till en elisabethansk teaterdekor. Det är rollerna som spelas, övertygat, identitetslöst.

Hos offren tar Tom Krestesen fram det hukande, förödmjukade och förtrampade. Lidandet uttrycks på ett sublimt sätt i off­rens kroppsställningar. Det rör sig alltid i

detta måleri om ett dämpat, hermetiskt uttryckssätt. Rörelserna, gesten hos den utsatte är bara antydd, som en skyddslös­tiet. Direkt på träet har han målat fem figurer i sittande ställning. De är nakna. Deras gulvita knäskålar visar ådringen i träet och en obeskrivlig smärta hos kropp och själ.

Färgerna är mörka. Ljuset används sparsamt, liksom hos Rembrandt. Spelet mellan ljus och mörker är målarens effek­tivaste språk I tavlans "Sakral tortyr", där de utsatta, döda eller nästan döda, ligger i ett rum som påminner om en kyr­ka, badar offren i ett starkt ljus. Man vet inte med säkerhet om det är tortyrlampans sken eller om det är dagsljuset utanför. Over de utsatta vilar alltid ett kärleksfullt ljus. En -,nedkänsla.

Tom Krestesen målar inte en historia. Han målar inte heller Historien. Han har sin egen mytologi och han förhåller sig aktiv till denna. Vill man ha ett samman­hang måste man se hela hans produktion. Men varje tavla uttrycker på en och sam­ma gång hans syn pä mänskligheten. Bödlarna, eller "De övertygade", kan ses som före detta människor, individer som avsagt sig livet, som upphört att söka efter det vitala i livsprocessen. De har genom sin omedvetenhet och samvetslöshet be­gått självmord. De är eliminerade. Offren är en förlängning av denna död. Kampen måste nu börja. Det finns en tyst, obeslut­sam massa som alltid måste ta vid, som måste välja vart den går, varje individ, ensam och tillsammans.

En tavla: På golvet ligger en man som nyss drabbats av hjärtslag. Vid hans sida sitter en människa, starkt belyst. amoif, passiv. Ar det "den barmhärtige samari­ten", eller är det en farise. Ar han det stumma vittnet till grymheten, den likgil­tige och fege - eller är det en människa som just har beslutat sig för att handla. Det finns tvekan och tvivel hos Kreste­sens individer. Hans måleri är existenti­ellt. Det ställer frågan vart handlingarna leder, till ökat lidande eller till befrielse.

Men valet att måla "mörka" tavlor, att visa fram lidandet i världen och hos män­niskorna är inte det redan en positiv hand­ling? Att visa det som de flesta vill blunda för och fly ifrån. Det glada eller förenkla­de måleriet som så många föredrar att ha på sina väggar och som anses vara positivt och konstruktivt - fungerar det alltså? Kan det inte också skapa en känsla av falsk trygghet?

Tom Krestesens måleri är internatio­nellt. På många håll i världen väljer man just denna sortens måleri, ett mänskligt måleri som har skapats av människor som vet lika mycket om sig själva som om an­dra.

Det är människans landskap som jag finner intressantast hos Tom Krestesen. Hans produktion har också andra tavlor: landskap, natur, alleer av träd, fält och telefonstolpar. Han har tavlor med havs­motiv, ljusa tavlor. lyckliga tavlor. Det är gott att veta. Det är ju frågan om spelet mellan mörker och ljus. Uttrycken är många, mö-jligheterna oändliga för dem som vill se.