Sune Ôrnberg skriver i bogen Tom Krestesen
udgivet af Carlsson Bokförlag 1999, ISBN 9107203887X

Maktens arrogans och ångest

Första gången jag såg Tom Krestesens bilder var i Grek­land. Han kunde visa nya arbeten men ställde inte ut.

Detta var på överstarnas tid. Diktatorn Papadopoulos var väl etablerad. Hans vidriga uppsyn mötte en i varje offentlig lokal. Revolutionens uppståndelse­symbol Fågel Fenix hälsade i bergsbyarnas entreer, revolutio­nens datum 21 april 1967 kun­de läsas i utsparningarna i ber­gens vegetation. Over allt mili­tär och polis. Stämningen var vidrig. Förtryckarna triumferade och gjorde allt för att synas.

I denna omgivning hadeTom Krestesens porträtt av plågade och plågoandar en chockartad verkan. De mäktiga framträdde som en serie renässansfigurer som tycktes ha lånat ut sitt övermod och sin brutalitet till dagens herrar. När dessa någon tid senare hade störtats läste jag in en ångest i porträttens arrogans som jag inte hade uppfattat när deras makt stod i sift flor. Men när generalen Augusto Pinochet något år senare i ett berömt gruppfoto vi­sade upp sig i kretsen av sina hejdukar föreföll mig herrarna så bekanta. Jag hade redan mött dem och deras fränder på Tom Krestesens dukar.

1983, under Jurij Andropovs regemente, var en grupp fram­stående svenska målare bjudna till Moskva för att visa sin konst. Det rådde vid denna tid en viss spänning mellan Sverige och Sovjetunionen. Svenskarna ja­gade möjliga främmande ubåtar i sina vatten ‑ ryssarna ansåg sig utpekade och tog illa vid sig. Konstutställningen genomför­des emellertid och de gästande konstnärerna mottogs med sedvanlig gästfrihet.
På vernissagen samlades en hop festtalare, konstadminis­tratörer, konstnärer och akade­mielever. Ett par av ungdomarna, den ene skulptör, den andre målare, bad mig att peka ut Tom Krestesen. De var påtag­ligt berörda av hans verk. Jag blev nyfiken på vad som hade väckt deras intresse och bad dem lägga ut texten.

De reagerade hemma som jag hade gjort i Grekland ett år­tionde tidigare, med skräck och igenkännande. De kände sina herrar från statyerna och från bilderna i TV och i tidningarna och från de stora propagandaaffischerna. Men själva skulle de inte våga avbilda de styrande så som Krestesen hade gjort.

Dessa högmodiga, av täran­de sjukdom urlakade män, är hämtade ur en krets van att härska över medborgarna. De kunde inte ha målats i en sovje­tisk atelje. De skulle ha uppfat­tats som realistiska och alltså hädiska.Några dagar senare be­sökte jag en skulptör i hans atelje. Han var Leninspecialist. Om jag förstod honom rätt gjor­de han enbart Leninstatyer.

Sune Örnberg