Sune Ôrnberg skriver i bogen Tom
Krestesen
udgivet af Carlsson Bokförlag 1999, ISBN 9107203887X
Maktens arrogans och ångest
Första gången jag såg Tom
Krestesens bilder var i Grekland. Han kunde visa nya arbeten
men ställde inte ut.
Detta var på överstarnas tid. Diktatorn Papadopoulos var väl
etablerad. Hans vidriga uppsyn mötte en i varje offentlig lokal.
Revolutionens uppståndelsesymbol Fågel Fenix hälsade i
bergsbyarnas entreer, revolutionens datum 21 april 1967 kunde
läsas i utsparningarna i bergens vegetation. Over allt militär
och polis. Stämningen var vidrig. Förtryckarna triumferade och
gjorde allt för att synas.
I denna omgivning hadeTom
Krestesens porträtt av plågade och plågoandar en chockartad
verkan. De mäktiga framträdde som en serie renässansfigurer som
tycktes ha lånat ut sitt övermod och sin brutalitet till dagens
herrar. När dessa någon tid senare hade störtats läste jag in en
ångest i porträttens arrogans som jag inte hade uppfattat när
deras makt stod i sift flor. Men när generalen Augusto Pinochet
något år senare i ett berömt gruppfoto visade upp sig i kretsen
av sina hejdukar föreföll mig herrarna så bekanta. Jag hade
redan mött dem och deras fränder på Tom Krestesens dukar.
1983, under Jurij Andropovs
regemente, var en grupp framstående svenska målare bjudna till
Moskva för att visa sin konst. Det rådde vid denna tid en viss
spänning mellan Sverige och Sovjetunionen. Svenskarna jagade
möjliga främmande ubåtar i sina vatten ‑ ryssarna ansåg sig
utpekade och tog illa vid sig. Konstutställningen genomfördes
emellertid och de gästande konstnärerna mottogs med sedvanlig
gästfrihet.
På vernissagen samlades en hop festtalare, konstadministratörer,
konstnärer och akademielever. Ett par av ungdomarna,
den ene skulptör, den andre målare, bad mig att peka ut Tom
Krestesen. De var påtagligt berörda av hans verk. Jag blev
nyfiken på vad som hade väckt deras intresse och bad dem lägga
ut texten.
De reagerade hemma som jag hade
gjort i Grekland ett årtionde tidigare, med skräck och
igenkännande. De kände sina herrar från statyerna och från
bilderna i TV och i tidningarna och från de stora
propagandaaffischerna. Men själva skulle de inte våga avbilda de
styrande så som Krestesen hade gjort.
Dessa högmodiga, av tärande
sjukdom urlakade män, är hämtade ur en krets van att härska över
medborgarna. De kunde inte ha målats i en sovjetisk atelje. De
skulle ha uppfattats som realistiska och alltså hädiska.Några
dagar senare besökte jag en skulptör i hans atelje. Han var
Leninspecialist. Om jag förstod honom rätt gjorde han enbart
Leninstatyer.
Sune Örnberg